julleanki

Ibland sitter jag och tänker på om jag har konstig humor. Som just nu.

Och varför har typ alla områden sin egna humor? Asså jag trodde det var något man liksom föddes med. Man kanske lär sig att skratta åt samma saker. Skillnad mellan Göteborgs-humorn och Oslo-humorn finns också lite. Jag har lärt mig att skratta åt båda. Jag har lärt mig att kombinera mina skämt med Oslo-humorn antar jag.

För något av det värsta som finns är att sitta typ bland en stor grupp människor där folk sitter och berättar om någon som varit med om att ramla eller liknande, då sitter jag ofta och skrattar för mig själv och folk tittar på mig som om jag har förstört deras gräsklippare.

Haha, ni kanske inte känner igen er i det? Jag skrattar ofta på fel ställen... Men hur ska man kunna veta vad andra tycker är roligt och inte.

Jag har gjort samma misstag fast typ tvärt om istället. typ dragit ett skämt jag tycker är så hysteriskt roligt att jag skrattar samtidigt som jag berättar. Alla väntar förväntansfullt på någon rolig avslutande replik, men det kommer ingen. Och man bah: Fattar ni inte? He he he...

Efter allt som hänt har jag börjat tänka mig noga för innan jag säger något eller skrattar. Fast nä om något är riktigt kul så skrattar jag oavsett.

Fast skratta och lee borde alla göra hela tiden. Ett gott skratt förlänger livet. Haha varje gång jag säger så får jag skrattattack. Det är underbart med skrattattacker. Att skratta tills man gråter. Att skratta tills man ligger på golvet. Att skratta tills man får ont i magen. Det måste vara nyttigt.